Dagens:

nyhet: JAG KLARADE DELE-PROVET OCH DET KÄNNS HUR GÖTT SOM HELST!

låt på hjärnan: Kate Nash ~ We get on

fina bild:



händelse: Sofie Persson har tagit körkort

mysigaste: Att solen som går ner över Uddevalla reflekteras i fönstret på andra sidan och bländar mig där jag sitter.

godaste: De torkade jordgubbarna jag köpte på Willis och åt upp i solen. Eller möjligtvis kiwin jag hade till efterrätt, som var alldels perfekt mogen.

jobbigaste: Att det 15.59 ligger två annonser ute i brevlådan när den, enligt mig, borde varit tom plus att det kommer in ovanligt mycket folk den sista timman att jag inte hinner uppdatera klart här..

bästa: Vårvädret som får alla, inklusive mig, på gott humör :)

inställning till kvällen enligt min Mp3-guru*: Nina Kinert - High Heels

-saturday night is coming, saturday night is on for her and even though she's tired, this will put her on. standing in her bathroom, while putting her makeup on, she feel so very pretty while putting her high heels on..-

*Jag har på senaste tiden roat mig med att låta min Mp3 bestämma min inställning till diverse saker. Tillexempel min inställning till den kommande arbetsdagen i Uddevalla eller om jag ska köpa de där skorna jag såg som egentligen var lite för dyra. Sedan tolkar jag budskapet i låten och bestämmer mig sedan hur jag ska göra eller känna mig. Lite som ett horoskop.


Kunde inte sagt det bättre själv. Fast kanske med fredag då istället. Nu får jag bara se om Johanna orkar ta sig till Vänersborg. Annars ska jag fira att jag klarade DELE ändå.

"I don't know your timetable
I don't know your face off by heart
but I must admit that there is a part
that still thinks that we might get on
that we might get on"

nothing, nobody, right & wrong

Jag har kommit på varför jag inte orkar skriva. Det är för att jag aldrig orkar leta fina bilder. Och det beror på att jag aldrig hittar några. Sen har jag alldeles för dåligt letartålamod. Flickr borde vara en guldgruva men på något sätt måste jag söka på fel ord för jag får endast upp bilder på antingen metalband eller tråkiga hemmakort (som för rätt personer säkert är jättefina men för mig är de oanvändbara). I ren protest tänker jag därför inte lägga upp några bilder. Dessutom är jag hungrig och Mårten bör vara här om två minuter så att jag får gå på lunch. Mårten som förövrigt blev dagens räddare i nöden när jag handfallen inte visste vad jag skulle göra när den lilla tanten, som hade sådan tinnitus att hon inte hörde vad jag sa, brast i tårar för att hennes man just gått bort. Jag ville bara springa runt receptionsdisken och krama om henne men jag vågade inte. Främst för att första blicken hon gett mig var en "Suck, dagens ungdom, de bryr sig inte om de äldre" men också för att jag blivit tvungen att låta henne vänta för att jag varken fick tag på Susanne eller Mårten. En sådan där blick till var hon inte sen med. Så jag tror att vad hon behövde var ett snällt leende från någon i hennes ålder och Mårten var som gjord för jobbet. Själv gick jag bak och gav mig mig själv en klapp på axeln och tänkte "bättre lycka nästa gång".

Jag vill berätta att jag känner mig glad idag.

Jag har haft en tillfällig bloggsvacka. Det är som om när jag ska sätta mig för att skriva så försvinner alla tankar, alla ord och alla rörelser i mina fingrar. Jag kan bara inte skriva. Inte om nånting. Istället tänker jag att jag gör det sen. Precis som med det där jäkla CV:t som aldrig lyckas bli klart. Jag vet inte riktigt varför, för jag vill. Jag vill ju skriva om hur solen värmde mina kinder i Barcelona, om hur jag jag missade flyget hem och om den äckliga gamla gubben som blottade sig för mig och att det som gjorde mig mest ställd var att han gjorde det på ett sådant sätt som såg så naturligt ut att jag bara kan skratta åt det när jag tänker på det, fast jag egentligen bara vill må illa och vara arg. Jag vill berätta om hur spanskan och mina fina vänner, som nu är alldeles för långt borta, fick mig att le och skratta. Och jag vill att ni ska veta att dosen av våren jag fick, räddade mig precis från den svenska vinterdepressionen.

Jag tror att jag tog med lite vår hem. Visst hänger det i luften? Våren och sommaren. Jag kan redan nu känna den där behagliga kylan när man har tagit på sig vårjackan några dagar för tidigt, höra spraket från elden när vi grillar på hoppberget i Botered och besväras lite över att jag blivit lite för varm när jag cyklat lite för snabbt för att jag är sen till tåget. Igen. För framförallt kan jag se oss spela basket en varm junikväll nere på lekplatsen i Bergsjön. Oasen på Kungsgatan finns inte längre kvar. Den har bara flyttat lite längre bort. Och konstigt nog kändes det mindre jobbigt att ta spårvagnen och tåget hem, än att cykla över bron.


Sådär, svårare än så var det visst inte.