Bilderbok

Sedan jag tagit kommentaren från Daniel lite allt för väl på orden och skrivit en halv bok, tänkte jag nu kompensera och lägga upp lite bilder istället;

Min första klass; Jong (som kom ända ifrån Sydkorea) Danya, Jaquelin, Sam (en 40-åring som ibland betedde sig som en 4-åring men bjöd alla tjejer på choklad) och Isabel.

Lasagnemiddag i lägenheten på Primado Reig

Stefanie, föredetta rumskompis, och Jimmy, Dele-klasskompis

Stefanie och Laura i sina snyggaste 70-talsutstyrslar

Innike, Stefanie, Lovisa & Jayson


Klass nummer 2
Jong, Luis (lärare), Mike, Amanda och Merche (lärare)


Så här kan en handväska se ut när man varit på flygplatsen och vinkat av någon. Det skulle väl vara det enda positiva med att folk åker härifrån.

Såhär kan Ellinor se ut efter att hon åkt buss i en halvtimma bara för att komma till HM :)

Nattetid

Såhär mycket såg jag och Lovisa när vi tittade på den årliga Cabalgatan

Men 40-åringens paraply piffade upp tillvaron :)

Storm
(Ska jag vara ärlig, ni får inte skratta, så hade jag förberett mitt pass, lite pengar och min mobil på nattduksbordet innan jag gick och la mig. Här snackar vi riktigt höstoväder!)

Pluggkväll med Laura och Amelia (fransyskan som flyttade in efter Stefanie åkt hem)

Oh nej, det är inte stenar, det är så mycket bättre än så, det är godis! Jag lovar!

Jag och Lovisa på en av Valencias gigantiska biografer. Vi fick ta hissen upp för att komma till våran sal.

En solig söndag i parken

Tallar och palmer om vartannat

Te acuerdas mandi? Los árboles de los dinosaurios, o tal vez debo decir dinofambrios :)

Det är lite Sydney över Valencia

Jag undrade just hur palmerna kunde växa så bra uppe på bron.

Det känns som om det är förståeligt om man blir irriterad på rödljusen här..

Laura i lördags när vi var ute och dansade och drack öl med smak av tequila. Jag har smakat bättre. Men enligt Julia borde jag ge den en andra chans.

Nu har jag precis proppat i mig en hel påse med tomatskorpor. Jag ska ge er ett tips: Gör inte det. Man mår inte så bra efteråt.

Vi hörs snart igen.

Balkongtittartanter

Det fenomenet är ganska vanligt här i Spanien. Jag tror att det har att göra med det behagliga vädret. Tanterna fryser inte när de står och tittar ned från sina balkonger och dessutom finns det mycket mer att titta på.

Än så länge är det såpass varmt att man kan vara ute på kvällarna utan att behöva ta på sig jacka, en lite varmare tröja räcker. Och det som redan är i slutet på oktober! Det är också tillräckligt varmt för att jag ska bli alldeles för varm för vad som anses vara fräscht när jag cyklar på min fina lilla bmx-cykel. Det är som ett träningspass varenda gång.

Jag blev utsatt för ett mordförsök för ett par dagar sen. Det visade sig att det tyska paret jag nu bor med går på samma gym som jag. De frågade om jag ville med på Body Pump och jag tänkte att det vore ju trevligt. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men så länge jag kan minnas har aldrig "street" betytt "trottoar" (så kanske borde jag skylla mig själv, och kalla detta för ett självmordsförsök...) men tyskarna hade redan satt av i ett jäkla tempo. Jag hade visst glatt tackat ja till att cykla i buss- och taxifilen... Mina ben har nog aldrig gått så snabbt, och mitt hjärta slog än snabbare. Som tur var protesterade min lilla cykel ganska snart genom att kedjan hoppade. Två gånger. Ett par svarta och oljiga händer senare sicksackade jag mellan de gående på trottoaren istället. Mycket bättre.

Annars trivs jag väldigt bra här på Peris Brell. Mitt rum är litet men med mina saker där och nu när röklukten försvunnit är det faktiskt ganska mysigt (även om det inte syns på bilderna). Om man jämför med utsikten från Primado Reig är den numera något mer begränsad, men jag klagar inte, det finns ingen trafikerad gata och istället njuter jag av tystnaden från en jättefin "innergård" (se nedan, och nej, jag bor inte i ett fängelse). Lägenheten är väldigt lyhörd, just nu spelar grannen 80-talsklassiker på högsta nivå och jag brukar vakna minst en gång om natten när tyskarna härjar i köket. Jag tycker nog att de har tagit den spanska seden att sent lite väl långt. Att äta 22.00 är sent, 01.00 är bara överdrivet. Fransosen är trevlig, vi brukar prata om vädret och vad vi gjorde igår och andra saker som är lätta att prata om på spanska. Nunnan ser jag ibland. När hon går ut från lägenheten eller när hon kommer hem. Eller när hon hämtar något i köket för att sedan genast gå tillbaka till sitt rum. Hon ser åtminstone snäll ut.

Jag har också blivit lite mer spansk skulle jag säga. Jag kommer allt oftare försent till saker, häromveckan tvättade jag 00.00 på natten och i fredags gick jag och Lovisa på spanskadubbad bio. Som började 01.00. Men det tar på krafterna att ställa om sig, och DELE-kursen har väl sin del i det hela också, för jag dricker mer kaffe än jag någonsin gjort. DELE-kursen går bättre, den är tung men nu känns den i alla fall genomförbar. Jag ska allt klara detta.


Its ok, I'm alright,
I'm just a little rough around the edges of this life
Play it cool,
you can always follow bread crumbs in a line when you are lost



Jag upptäckte just att det finns en balkongtittartant på andra sidan gatan.

Min nya guldgruva

Om jag trodde att förra veckan var jobbig så var den ingenting mot vad denna har varit. Jag skrev det förra inlägget i söndags, bekvämt hemma i min stora säng med mitt underbara svenska tangentbord, med intensionerna att gå till internetcaféet dagen efter. Som ni förstår blev det inte riktigt så. DELE-kursen var inte riktigt som jag tänkt mig och efter två dagar av hetstempo, 500 kilo läxor och inget socialt liv what so ever ville jag bara lägga mig ner och gråta. Så jag gjorde det. Och sen kändes det bättre. Sen pratade jag med pappa och då kändes det ännu bättre. Och just det ja, jag köpte mig lite godis också. Tänk vad lite socker kan göra.

Idag är det typ Valencias nationaldag vilket för mig mest betyder en ledig dag =). Det var precis vad jag behövde känner jag. Det blev sent igår, jag och Lovisa hade massa planer men spanjorerna jobbade emot oss; man fick inte köpa alkohol efter 22.00 på mataffären, det gick inga bussar efter 23.00 och de bygger höghus så att vi bara kunde se fyrverkerierna som nådde allra högst. Men trots att det spöregnade och vi inte fick tag på våra vänner måste jag säga att vi hade en väldigt trevlig kväll. Jag menar, ojojoj vilka goda popcorn vi gjorde, internetcaféet bortanför den gula hyundai-skylten kan man alltid lita på och vi fick äntligen köpa våra efterlängtade öl och medan vi virrade runt på gatorna i centrum hittade vi Inter Sport-affären som vi letat efter ända sen vi kom hit! Vi var lite överallt utan att egentligen göra någonting men ändå kom vi inte i säng förrän 04.00 på morgonen, Det spelar dock inte så stor roll när man har mörkläggningsgardiner till fönstren. När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om vad klockan är. Den kan lika gärna vara 7 på morgonen, som den var första gången jag vaknade, som 13.05, som den var nästa gång jag vaknade. Ni som känt mig sedan då vi hade klubbar som dubbeldusch och SiVaHa, när vi hängde 15 personer varje fredag, eller ni som varit ute och rest med mig på andra sidan jorden vet att vakna 13.05 INTE är normalt för min del. Men skönt var det =)

Nu kommer Lovisa hit om vilken minut som helst och då ska vi ta oss in och titta på den årliga Cabalgatan – en historisk parad som går genom staden. Jag hoppas bara vädret håller i sig, molnen börjar hopa sig (jag undrar just varifrån det uttrycket kommer) och det har duggat lite grann nu under eftermiddagen. Det är åtminstone behagligt varmt fortfarande.

Ciao ciao!

Ps: Jag har hittat min nya guldgruva – kinesaffären! Där finns allt man kan tänka sig, och billigt är det också!
Ps2: I min nya lägenhet som jag flyttar till på söndag, kommer jag ha internet och därmed slippa gå omvägen kring internetcaféet. Förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera bloggen lite mer regelbundet. Om nu inte DELE-kursen tar kål på mig.

Bicycle bicycle bicycle, I want to ride my bicycle bicycle bicycle

Nu har jag precis kommit hem från premiärcykelturen. För JA, jag har köpt mig en cykel! Det känns bra. Riktigt bra. Mycket bättre än vad det kändes när klockan ringde 05.15 i morse, bättre än när jag och Laura gick runt på svarta marknaden när solen fortfarande lyste med sin frånvaro och varje person i närheten blev en misstänkt ficktjuv. Tur för mig att Laura är tokig nog att vilja följa med mig bara ”för att få se hur det är”. Det visade sig dock att 06.00 var i det senaste laget (eller så hade det inte gått så bra för cykeltjuvarna under den gångna veckan…) för när vi kom dit fanns det inte så många cyklar att välja mellan, dessutom fick man armbåga sig fram mellan alla erasmusstudenter som också var på stöldgodsjakt.
Jag hade tre krav: bromsarna ska fungera, den ska ha små hjul (det blir lättare att få in den i hissen då) och den får inte kosta mer än 30 euro. Efter ett par varv inne på den lilla parkeringen där den ”lagliga” loppmarknaden redan hade kommit igång fanns det bara en cykel som uppfyllde alla mina krav. Med tanke på att jag antagligen inte skulle kunna lura med mig någon annan nästa helg också slog jag till. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men nu är jag en stolt ägare till en BMX-cykel! När jag var ute och tog en tur i parken förut kände jag mig som en cool 10-åring och det var bara kepsen på sned som fattades. Imorgon ska jag nog ta med den till en cykelverkstad och varje millimeter som man kan höja sadeln kommer göra underverk. Sedan kan nog den behöva oljas på sina ställen men det positiva är i alla fall att jag inte behöver någon plinga att förvarna att jag kommer.

Även om jag känner mig väldigt lugn och nöjd nu så här på söndagskvällen har vecka tre varit den jobbigaste veckan hittills. Slutet av förra och början av denna vecka ägnade jag all min lediga tid till att leta lägenheter. Något som visade sig vara mycket svårare än vad jag trott. Antingen var de redan uthyrda eller så var de så ofräscha att jag hellre skulle betala de där 4000 för den jag bor i nu. Höjdpunkten var när jag gick i 40 minuter för att träffa ett par tjejer som sa att de ville ha någon som bodde längre än 2 månader. Förståeligt, så det var bara att traska hemåt igen. Tisdagen som började med att jag fastnade i ett staket och drog sönder min favoritkjol kändes som mest hopplös. Ett tag övervägde jag faktiskt om jag inte bara skulle skita i allt och åka hem, men något fick mig att rycka upp mig själv och ta mig ner till IT-caféet en sista gång för att se om jag kanske hade fått något svar. Det hade jag inte men av en slump gick jag in på ett gammalt mail som jag av någon anledning inte kunde läsa förut. Nu fanns det både bokstäver och nummer och det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa. Bingo! Lägenheten var fortfarande ledig, jag får stanna hur länge jag vill och om jag tycker om den får jag den. Redan dagen efter stämde vi träff i lägenheten. Det var en fin lägenhet med stort kök och två terrasser. Den ligger i ett mycket lugnare område och i hyran på 300 euro ingår städning och tvättning av sovkläder en gång i veckan. Det enda negativa är att den ligger ännu längre bort från skolan och mitt rum var väldigt litet. Men det känns som om min nya hyperhäftiga cykel och mina rumskamrater, som jag i och för sig ännu inte träffat än, kan väga upp det. Jag ska nämligen dela lägenhet med ett tyskt par, en fransman och en nunna. Spännande värre. Jag bad om några dagars betänketid i fall något intressantare skulle dyka upp i sista stund och än är inte tiden ute...

-----------------------------------------------------------------

- Nya uppladdningsmetoden inför prov är följande: Gå till Montaditos (ett smörgåsställe där det varje onsdag är Euromania och allt kostar 1 euro) med Amanda, min nya vän som jag trivs jättebra med men som tyvärr åkte hem i fredags. Beställ sedan in de största ölen de har, de är ju ändå lika dyra som de små och prata hela eftermiddagen om allt annat förutom spansk grammatik och olika verbböjningar. De fulla danskarna vid bordet bredvid var kanske inte med i uppladdningsplanen men de bjöd oss på en öl till och de tackar man inte nej till. Erbjudandena från den fullaste killen om vi ville följa med och titta på heliga graal eller följa med till deras rum, 600 euro skulle visst få om vi kysste varandra på de ”rätta ställena” tackade vi dock nej till.

- Jag har äntligen fixat medlemskap på ett gym. Jag mådde inte riktigt bra den dagen, jag hade knappt sovit något natten innan för jag hade så fruktansvärt ont i halsen och när jag kom till gymmet var jag nog lite borta. Jag valde nämligen att betala två månaders medlemskap innan jag ens fick se träningssalarna. Som tur var verkade det väldigt bra och det enda jag blev lite nervös över var att det nästan bara fanns killar där… Men kanske är inte det så negativt ändå?

-----------------------------------------------------------------

Så ja, veckan har varit tuff men nu så här när den är över känns det riktigt bra. Jag har fått mycket gjort som ska bli skönt att slippa tänka på i fortsättningen. Förutom fixat lägenhet, medlemskap och cykel har jag idag städat hela mitt rum och tvättat alla mina kläder. Nu kan jag gå och lägga mig och somna utan att ha tusen saker att tänka på. Imorgon börjar DELE-kursen, en förberedningskurs inför DELE-provet, den spanska varianten av Cambridgeexamen, och ska bli skönt att få ett nytt upplägg på lektionerna. En timma längre i skolbänken blir det dock men jag tror att det kommer bli bra.

Bueno, buenas noches Suecia, se echo de menos amigos. Me hacen falta.

Ps. Rubriken är en Queenlåt som jag aldrig hört, men texten var passande.

På internetcafét bortanför den gula hyundai-skylten

Där sitter jag just nu, och bara för eran skull skriver jag med å, ä och ö, trots att de egentligen inte finns på tangentbordet. Däremot har bokstaven ñ en egen knapp och det är bra när man ska skriva på spanska. Och det borde jag göra nu, jag borde skicka mail till alla de personer vars lägenheter jag har ansett vara tillräckligt bra för att hamna bland "Mina favoriter". Men av någon konstig anledning kommer jag inte längre än så. Två poäng får jag i alla fall för att jag gick hela Blasco Ibañes, en låång gata med en hel hög universitet, och skrev ner alla telefonnummer som jag kunde hitta, till folk som letar rumskompisar. Jag har bestämt mig för att åtminstone ringa till tre av de där personerna imorgon. Om jag vågar. Att prata på spanska är läskigt. Att prata i telefon på spanska är läskigare.

Ikväll, eller ja, i natt, anordnar skolan en 70-talsmaskerad. Klockan är nu 20.45 och jag vet ännu inte vad jag ska ha på mig. Om man är utklädd får man nämligen en gratis drink, så jag måste hitta på något. Laura, partybrud numero uno, går in för det hela och har i eftermiddags införskaffat peruk och glasögon. Det hade inte varit dumt att ha, men så långt tänkte självklart inte jag, så jag får ta vad jag har och hoppas på det bästa.

Om ni skulle få för er att skicka mig något, ett brev eller så (vilket tacksamt tages emot) så vore det bättre om ni skickade det till adressen nedan. Det är nämligen så att vi inte har någon nyckel till vårat brevfack och det ser lite misstänksamt ut när vi försöker lirka ut vår post..

Españole International House

La Nave

46003 Valencia

Annars har jag tagit bort kommentarblockeringen, så nu är det fritt fram för vem som helst att kommentra.

Nu ska jag gå hem och leta efter något 70-taligt i min stora garderob (typiskt bara att det inte finns mer kläder för det). Sen ska jag försöka hålla ut hela den spanska partynatten, en rejäl utmaning må jag säga, så ska jag ta tag i lägenhetssökandet ordentligt imorgon.

Hola amigos!

Jag kan inte förstå att det redan har gått över en vecka. Över en vecka sedan jag packade ner de sista sakerna, men inte min svarta favorittröja. En vecka sedan jag satt och grät på tåget upp till Stockholm och jag sa till den trevlige mannen bredvid mig att jag aldrig varit riktigt bra på att säga Hej då. Vilket inte var riktigt sanning. Jag har nog alltid varit ganska bra på att säga Hej då, men den här gången var det annorlunda. Det var över en vecka sen jag kände en panikvåg skölja över mig när jag stod i kön till flygbussen som skulle ta mig ut till Skavsta. Det var då jag insåg att dit jag skulle åka väntade ingen på mig, och det skulle inte finnas någon vid min sida. Jag skulle vara helt ensam. Jag var helt ensam. Men det var också en vecka sedan jag gick av planet och möttes av värme och sol och all underbar spanska. Det var en vecka sedan jag träffade Lovisa, en härlig umetjej som jag delade transfer med, som visade sig bo på samma gata som mig och som jag träffat varenda dag sedan vi kom hit. Det var en vecka sen jag nervöst öppnade dörren och ropade försiktigt ”hola?” och blev varmt välkomnad av Laura och Stefanie, två jättesnälla tjejer som jag redan från första stund trivdes jättebra med. Det var över en vecka sedan jag steg in i mitt rum som skulle var mitt hem de kommande 4 veckorna, ett rum med en minst 1,50 säng, ett rum med utsikt över den stora parken och Valencias centrum i bakgrunden, ett rum med den största garderob jag någonsin sett!

Så ja, även om det kändes lite hårt i början trivs jag, jag stormtrivs till och med, och med en vecka i bagaget har jag redan varit med en hel del:

- Paellaparty och Sangria en måndag
- Kackerlacksjakt i köket
- Sofistikerad tisdagskväll med rödvin och flamenco
- ”Agua de Valencia” och spaning efter söta spanjorer på Plaza de la Virgen
- Sömnlösa timmar på grund av den hårt trafikerade gatan utanför mitt fönster (och jag som trodde att det skulle vara lugnt på sjätte våningen)
- Införskaffat en flaska vin på mataffären för 10 spänn som än så länge pryder mitt nattduksbord
- Stolt tvättat mina kläder själv och hängt ut dem på tork
- Rullat upp gardinen på morgonen, studerat vad folk utanför har på sig och på så vis bestämt mig vad jag ska ha på mig
- Blivit riktigt nöjd över mitt nya budgetblock där jag klistrar in kvitton och skriver upp alla mina utgifter (vi får väl se hur länge det håller…)
- Kommit fram till att jag är en tiquismiquis – alltså en extremt ordningssam människa som anser att var sak har sin plats
- Känt mig riktigt säker på mina lektioner och inte alls blivit så nervös av att prata inför andra.
- Och det bästa av allt; DET FINNS DULCHE DE LECHE!!

Hemlängtan kommer och går och vissa dagar tänker jag nog lite för mycket på er där hemma men jag försöker njuta av varje dag jag får vara här i Valencia. Varje dag är en utmaning och det händer alltid något. Sen kan jag alltid se fram emot julen, för den som väntar på något gott…

Hasta luego amigos!

Ps. Mitt spanska telefonnummer är +34693910749
Ps 2. Min adress är Avda. Primado Reig 109 pta 11, 46009 Valencia
Ps 3. Jag har körkort!
Ps 4. Jag saknar min cykel
Ps 5. Jag saknar er.