Till Hästen med kärlek.

Slow dance

Have you ever watched kids on a merry-go-round
Or listened to the rainslapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight
Or gazed at the sun into the fading night?

You better slow down
Don't dance so fast
Time is short
The music won't last

Do you run through each day
on the fly
When you ask "How are you?"
do you hear the reply?
When the day is done,
do you lie in your bed
With the next hundred chores
running through your head?

You'd better slow down
Don't dance so fast
Time is short
The music won't last

Ever told your child,
We'll do it tomorrow
And in your haste,
not see his sorrow?
Ever lost touch,
Let a good friendship die
'Cause you never had time
to call and say "Hi"?

You'd better slow down
Don't dance so fast
Time is short
The music won't last

When you run so fast to get somewhere
You miss half the fun of getting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopened gift....Thrown away...

Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over.

i think i need a new heart

jag har varit kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort.

.

Hela världen är så underbar, bara man får ett svar

Jag har nu på morgonen upptäckt fördelar, och nackdelar, med att vara en sisådär 10-12 cm längre.

- Jag når upp till översta hyllan i tvättstugan.

- Halva jag syns i badrumsspelgeln.

- Halva jag försvinner i min spegel inne på mitt rum.
- Det är en helt annan grej att göra något så vanligt som att bädda sängen. Täcket är liksom inte där det brukar vara. Är det inte intressant hur muskelminnet fungerar? Ungefär som när man spelar piano. Vissa låtar bara finns där i fingrarna.

Jag har blivit bättre, det har jag. Högklackade skor är inte länge den katastrof det en gång innebar. Och jag gillart.

Oslo och 17 maj till helgen.

Tre guldtjejer och tre par guldskor.

Kan det bli bättre?

Ps. Jo det kan det. Med resekit på bussen. Oh yes.

Dagens:

nyhet: JAG KLARADE DELE-PROVET OCH DET KÄNNS HUR GÖTT SOM HELST!

låt på hjärnan: Kate Nash ~ We get on

fina bild:



händelse: Sofie Persson har tagit körkort

mysigaste: Att solen som går ner över Uddevalla reflekteras i fönstret på andra sidan och bländar mig där jag sitter.

godaste: De torkade jordgubbarna jag köpte på Willis och åt upp i solen. Eller möjligtvis kiwin jag hade till efterrätt, som var alldels perfekt mogen.

jobbigaste: Att det 15.59 ligger två annonser ute i brevlådan när den, enligt mig, borde varit tom plus att det kommer in ovanligt mycket folk den sista timman att jag inte hinner uppdatera klart här..

bästa: Vårvädret som får alla, inklusive mig, på gott humör :)

inställning till kvällen enligt min Mp3-guru*: Nina Kinert - High Heels

-saturday night is coming, saturday night is on for her and even though she's tired, this will put her on. standing in her bathroom, while putting her makeup on, she feel so very pretty while putting her high heels on..-

*Jag har på senaste tiden roat mig med att låta min Mp3 bestämma min inställning till diverse saker. Tillexempel min inställning till den kommande arbetsdagen i Uddevalla eller om jag ska köpa de där skorna jag såg som egentligen var lite för dyra. Sedan tolkar jag budskapet i låten och bestämmer mig sedan hur jag ska göra eller känna mig. Lite som ett horoskop.


Kunde inte sagt det bättre själv. Fast kanske med fredag då istället. Nu får jag bara se om Johanna orkar ta sig till Vänersborg. Annars ska jag fira att jag klarade DELE ändå.

"I don't know your timetable
I don't know your face off by heart
but I must admit that there is a part
that still thinks that we might get on
that we might get on"

nothing, nobody, right & wrong

Jag har kommit på varför jag inte orkar skriva. Det är för att jag aldrig orkar leta fina bilder. Och det beror på att jag aldrig hittar några. Sen har jag alldeles för dåligt letartålamod. Flickr borde vara en guldgruva men på något sätt måste jag söka på fel ord för jag får endast upp bilder på antingen metalband eller tråkiga hemmakort (som för rätt personer säkert är jättefina men för mig är de oanvändbara). I ren protest tänker jag därför inte lägga upp några bilder. Dessutom är jag hungrig och Mårten bör vara här om två minuter så att jag får gå på lunch. Mårten som förövrigt blev dagens räddare i nöden när jag handfallen inte visste vad jag skulle göra när den lilla tanten, som hade sådan tinnitus att hon inte hörde vad jag sa, brast i tårar för att hennes man just gått bort. Jag ville bara springa runt receptionsdisken och krama om henne men jag vågade inte. Främst för att första blicken hon gett mig var en "Suck, dagens ungdom, de bryr sig inte om de äldre" men också för att jag blivit tvungen att låta henne vänta för att jag varken fick tag på Susanne eller Mårten. En sådan där blick till var hon inte sen med. Så jag tror att vad hon behövde var ett snällt leende från någon i hennes ålder och Mårten var som gjord för jobbet. Själv gick jag bak och gav mig mig själv en klapp på axeln och tänkte "bättre lycka nästa gång".

Jag vill berätta att jag känner mig glad idag.

Jag har haft en tillfällig bloggsvacka. Det är som om när jag ska sätta mig för att skriva så försvinner alla tankar, alla ord och alla rörelser i mina fingrar. Jag kan bara inte skriva. Inte om nånting. Istället tänker jag att jag gör det sen. Precis som med det där jäkla CV:t som aldrig lyckas bli klart. Jag vet inte riktigt varför, för jag vill. Jag vill ju skriva om hur solen värmde mina kinder i Barcelona, om hur jag jag missade flyget hem och om den äckliga gamla gubben som blottade sig för mig och att det som gjorde mig mest ställd var att han gjorde det på ett sådant sätt som såg så naturligt ut att jag bara kan skratta åt det när jag tänker på det, fast jag egentligen bara vill må illa och vara arg. Jag vill berätta om hur spanskan och mina fina vänner, som nu är alldeles för långt borta, fick mig att le och skratta. Och jag vill att ni ska veta att dosen av våren jag fick, räddade mig precis från den svenska vinterdepressionen.

Jag tror att jag tog med lite vår hem. Visst hänger det i luften? Våren och sommaren. Jag kan redan nu känna den där behagliga kylan när man har tagit på sig vårjackan några dagar för tidigt, höra spraket från elden när vi grillar på hoppberget i Botered och besväras lite över att jag blivit lite för varm när jag cyklat lite för snabbt för att jag är sen till tåget. Igen. För framförallt kan jag se oss spela basket en varm junikväll nere på lekplatsen i Bergsjön. Oasen på Kungsgatan finns inte längre kvar. Den har bara flyttat lite längre bort. Och konstigt nog kändes det mindre jobbigt att ta spårvagnen och tåget hem, än att cykla över bron.


Sådär, svårare än så var det visst inte.