Jag vill berätta att jag känner mig glad idag.

Jag har haft en tillfällig bloggsvacka. Det är som om när jag ska sätta mig för att skriva så försvinner alla tankar, alla ord och alla rörelser i mina fingrar. Jag kan bara inte skriva. Inte om nånting. Istället tänker jag att jag gör det sen. Precis som med det där jäkla CV:t som aldrig lyckas bli klart. Jag vet inte riktigt varför, för jag vill. Jag vill ju skriva om hur solen värmde mina kinder i Barcelona, om hur jag jag missade flyget hem och om den äckliga gamla gubben som blottade sig för mig och att det som gjorde mig mest ställd var att han gjorde det på ett sådant sätt som såg så naturligt ut att jag bara kan skratta åt det när jag tänker på det, fast jag egentligen bara vill må illa och vara arg. Jag vill berätta om hur spanskan och mina fina vänner, som nu är alldeles för långt borta, fick mig att le och skratta. Och jag vill att ni ska veta att dosen av våren jag fick, räddade mig precis från den svenska vinterdepressionen.

Jag tror att jag tog med lite vår hem. Visst hänger det i luften? Våren och sommaren. Jag kan redan nu känna den där behagliga kylan när man har tagit på sig vårjackan några dagar för tidigt, höra spraket från elden när vi grillar på hoppberget i Botered och besväras lite över att jag blivit lite för varm när jag cyklat lite för snabbt för att jag är sen till tåget. Igen. För framförallt kan jag se oss spela basket en varm junikväll nere på lekplatsen i Bergsjön. Oasen på Kungsgatan finns inte längre kvar. Den har bara flyttat lite längre bort. Och konstigt nog kändes det mindre jobbigt att ta spårvagnen och tåget hem, än att cykla över bron.


Sådär, svårare än så var det visst inte.